Det händer ofta att jag älskar dem. Orden.. Och det nedskrivna, då de flyter ur mig som pärlor från ett brutet halsband.. Faller ner på golvet under mattorna, mellan golvlisterna och bakom bordet i köket. Jag plockar upp dem och trär dem på nya band. Fast visst, det är ju samma gamla ord egentligen, utslitna och knappt formbara. Men jag behöver dem så väl, så jag sitter där och pusslar ihop dem till nya meningar och känner mig kreativ. Skrivandet för mig har alltid varit viktigt, jag går alltid redo med material i väskan, i hemmet, på semestern.

Visste ni att 97 procent av våra tankar är samma som de gamla, har jag läst.... Jag undrar ibland hur de tre procenten ser ut ?? Känner man något speciellt då tankarna är nya ? Kommer det upp små skyltar i huvudet som säger "pling... en ny tanke" ? Men jodå.... visst har det hänt att jag har stannat upp och tänkt "wow, det här var en alldeles ny tanke, den har jag aldrig tänkt förut". Då rullar orden igen, fast på ett annat vis. Lugnare, tror jag. Inte alls som pärlorna. Men jag har dem där inom mig och är fortfarande noga med att få det bestående från en tanke ner till pennan, för att få det skrivna ordet på papper i mitt block.

Mitt forna jag..  Med mycket funderingar och tankar.. Idag.. Bara lite mer rynkor än då, okej, även några gråa hårstrån.. Men så mycket mer funderingar som då, men idag är de mer formbara..

Drömmen om journalistyrket fanns där inom mig hela tiden sedan barnsben, jag älskade att sätta mig vid skrivbordet på mitt rum, fatta pennan och få ner tankar. Dagbok skrev jag varje dag, drömmen om en skrivmaskin i tonåren resulterade i en röd blänkande sak som prydde mitt skrivbord fint. Bland alla mina andra fina kontorsdetaljer - material. Ibland visste jag inte om jag ville ha det just bara för att inredningens skull eller om jag älskade att skriva. Idag som vuxen vet jag bättre, jag älskade allt i ett sammanhang och gör det än idag även om jag inte titulerar mig som journalist, för den drömmen har bleknat.